Amanda

Under praon på Café Mondo lovade jag mig själv att aldrig sätta min fot inom cafébranschen igen. Dock trotsade jag mig själv idag och begav mig till Mondo för att hjälpa till i någon timme. Ändå ganska trevligt för både Marie och Maria arbetade idag! Efter jag fått min dagslön begav jag mig till Jättekul och handlade godis och sen satt jag mig i busskuren och väntande på bussen i en timme. Sammanlagt har jag väntat på bussen i 80 minuter idag. Det är skandal! Men, jag antar att det är så det är när man bor på landet; frysa och bli blöt.

När jag kom hem till jinnarp var julskyltningen i full gång. Däremot var det tråkigt att det pisseregna och då inte heller var massa trevliga genarpare var ute och promenerade i vår kära by.
Men raketerna klockan 7 på konsum, UNDERBART!
En sak måste jag erkänna och jag vill inte ha några retfulla kommentarer på det! Jag har alltid varit livrädd för raketer . Så långt jag kan minnas! Detta därför att min farmor skrämde livet ur mig när jag var sådär 4 år att många får raketpinnarna i huvudet, ibland brinner de till och med och man kan faktiskt dö!
När man får höra något sådant när man är en liten flicka så blir man inget annat än livrädd! Således, jag gick inte utanför dörren på nyårsafton under raketuppskjutningen förrän jag var 13 år gammal. Första gången var på julskyltningen det året jag fyllde 13. Och efter jag fick raketsot i ögat idag så kan det bli ett osäkert val; inomhus/utomhus på nyår.

Amanda